kardemumman.blogg.se

Idag demonstrerar jag.

Jag demonstrerar för ett hållbart arbetsliv och en frisk fritid.

Jag demonstrerar för demokrati på jobbet och allas lika möjligheter i livet.

Jag demonstrerar för organisering och en enad arbetarrörelse.

I Sverige har vi den fantastiska möjligheten att stå här idag utan att riskera fängelse, verkligen för våra fackliga kamrater runt om i världen är en annan.

Varje år dödas och fängslas många fackliga i andra länder för att dom kämpar för sina arbetskamraters villkor.

Jag är glad över hur det är i vårt land och jag hoppas att någon gång i framtiden ska alla världens arbetare kunna organisera sig fackligt utan att riskera sitt liv.

Jag är tacksam för alla, som de senast 120 åren i Sverige kämpat så hårt för det dom tror på och jag lovar att dra mitt strå till stacken för att förvalta det väl, så mina barn kan få schyssta villkor när dom ska ut i arbetslivet.

Jag tror på ett samhälle där samma förutsättningar ges, oavsett vilka våra föräldrar är, vilken statsdel vi är födda i eller vilken skola vi går.

Jag tror på ett samhälle där alla barn har samma chans i livet.

Jag tror på ett samhälle där alla orkar jobba till pension.

Det är den verkligenheten jag anser att vi borde ha.

Jag hoppas vi kommande år får se ett bredare engagemang för att förbättre arbetslivet.

Att dom delade turerna minskar, att man har en rimlig arbetsbelastning, att bemanningen är lagom och vi har en trygg anställning som ger en lön man klarar sig på.

Förra veckan arrangerade LO-förbunden en tyst minut på landets arbetsplatser. Vi gjorde det för att minnas alla de som varje år förlorar livet på grund av sitt arbete, i olyckor eller arbetssjukdomar.

Men vi gjorde det också för att vi kräver att arbetslivet förändras. För att vi vill ha tillbaka ett arbetsliv som utvecklar människor, inte skadar eller dödar.

Alla har rätt till ett hållbart arbetsliv där ingen lämnar det i förtid på grund av värk i rygg, axlar och nacke eller andra förslitningsskador.

Här krävs stora insatser, av både arbetsgivare och samhälle.  För att åstadkomma detta krävs det ruserser såklart.

Men de senaste åren har man minskat pengarna till Arbetsmiljöverket, lagt ned Arbetslivsinstitutet, minskat kraven på arbetsgivarna och lagt över ansvaret på den enskilde.

För det är klart att det går att göra något åt att människor skadas, förgiftas eller blir sjuka av sina arbeten.

Det måste handla om politisk vilja, ett målmedvetet arbetsmiljöarbete och ett gemensamt ansvarstagande från såväl myndigheter som arbetsmarknadens parter.

Därför kräver LO och förbunden nu en nationell kraftsamling på arbetsmiljöområdet.

Vi ska inte vara något man sliter och slänger med, vi ska inte bli utbytta så fort det knakar i en axel.

Och framför allt: Ingen ska behöva gå till arbetet och vara orolig för att inte komma hem igen!

Låt oss fortsätta kampen för ett arbetsliv där människan står i centrum, inte vinsten.

Men LOs medlemmar måste också engagerasig politiskt, få arbetarnas röst hörd i politiken.

För det är bara den som har erfarenhet av en dålig arbetsmiljö som kan förstå vad tunga lyft innebär och hur värk i hela kroppen känns.

Ingen annan än den som ofrivilligt arbetar deltid eller är anställd på visstid vet vad just den otryggheten innebär.

Bara den som arbetar på obekväma arbetstider och är småbarnsförälder vet hur svårt det är att få vardagen att gå ihop när det bara finns barnomsorg på dagtid.  

Dessa erfarenheter och kunskaper måste finnas med när politiska beslut tas.

För en sak är helt klar:

Sverige behöver industriarbetare och handelsanställda för att kunna trygga ett starkt och livskraftigt näringsliv.

Tack vare barnskötare och undersköterskor får vi en stark gemensam sektor med bra barnomsorg för våra yngsta, och en bra vård och omsorg för våra äldsta.

Det är Sveriges byggnadsarbetare och transportarbetare som blir viktiga för att vi ska bygga ett ekologiskt hållbart samhälle.

Kort sagt – vi behövs för att klara en stark välfärd, ökad tillväxt och full sysselsättning.

Men kom ihåg, det är inte för Stefan Löfven vi kämpar. Inte heller för Karl-Petter Thorwaldssons eller för andra i parti- och LO-ledning.

Det är för de unga som nekas jobb efter jobb trots att de sökt hur många som helst.

Det är för dom arbetslösa metallarbetarna som tvingas gå på socialbidrag för att dom inte är berättigad till A-kassa.

Det är för den sjukskrivna undersköterskan som blivit utförsäkrad.

Det är, kort sagt, för alla de hundratusentals vanliga löntagarfamiljer som fått betala priset för den väg politiken tagit de senaste åren.

Det är för deras skull vi måste få en ny politik 2014.

Så börja diskutera med grannen vilket samhälle vi vill leva i.

Diskutera med människorna på jobbet om vilket samhälle våra barn ska växa upp i.

För som sagt, jag tror på ett samhälle där alla får plats, ett samhälle där barn ska få växa upp i olika statsdelar men på lika villkor.

Jag tror på ett samhälle där sjuka får vara sjuka,

Att unga har rätt till en trygg anställning med en rimlig lön.

Jag hoppas också ni tror på det och att vi tillsammans byter till en mer human politik 2014.

Tack ska ni ha!